onsdag 17 september 2014

Att inte röra i ett arv

Höst tre

En person som besökte oss i huset i somras frågade något i stil med om vi inte vill sätta vår egen prägel på interiörerna. Utifrån att vi fortfarande har en hel del grejer, typ prydnadsföremål och tavlor, kvar från den förra ägaren.

Personligen känner jag något slags ansvar att inte sopa undan den förra ägaren allt för snabbt. Huset känns som ett arv som vi måste behandla med värdighet. Det skulle kännas ofint att plocka bort allt.

Och vi vill inte plocka bort allt heller! Grejerna har stor del i det vi gillar med huset! Till exempel har vi knappt rensat bokhyllan i rummet invid köket. Varför skulle vi ta bort böckerna när vi inte har något annat att fylla hyllorna med? Och även fast böckerna kanske aldrig kommer att bli lästa av oss får de bli kvar på hyllorna ett tag. I flera böcker har jag dessutom hittat anteckningar och tidningsklipp och såna spår från dåtiden är jag väldigt svag över.

Hus höst 2

Vissa grejer vågar vi knappt röra. Som den läskiga dockan som sitter på en av sofforna i salen. Man vet aldrig vad som kan hända om man flyttar henne…

Huset grejer

Eller alla grejer på klädskåpet i sovrummet. Symmetriskt uppställt och med tavlor med religiösa budskap. Rubbar man den här uppställningen går man antagligen inte säker… Jag gillar faktiskt prydnadsföremålen här och de fyller också en praktisk funktion då de förhindrar oss från att lägga andra grejer på skåpet.

Det känns lite knepigt att tillföra grejer till huset. Hittills har vi knappt tagit dit någonting. Jag tycker att det vi tagit dit nästan lyser av icke samhörighet med det andra. Men det är ju bara vad jag tycker förstås…

Vi får se vad vi vågar ta oss för framöver. Vi har ju inte precis någon brådska.

3 kommentarer:

malin sa...

Hu, vad läskigt med dockan. Och himla fint att ni skyndar långsamt. Vi har också gjort så i vårt hus, vi flyttade in i det när mormor dött och alla hennes (och morfars saker) var kvar. Det tog lång tid innan vi började våga flytta på saker, och flytta in saker. Jag tycker att det är något fint i det, att växa in i någon annans hem och varsamt göra det till sitt. Det behöver ju inte betyda att man måste göra sig av med de gamla gamla sakerna mot ens egna. Vi har faktiskt kvar det mesta av bohaget, mycket sitter på samma plats, andra saker har flyttats men får fortfarande vara kvar i huset. Jag är glad att vi inte körde alla böcker till återbruket, så som folk tyckte, för nu kan jag också hitta lappar, spår av liv när jag minst anar det. Minnen från de som inte längre finns kvar. Det gör mig varm i hjärtat. Ert hus ser så fantastiskt ut.

Ulrika sa...

Precis, Malin! Det får ta tid. Undan för undan kommer kanske saker att byta plats, ställas undan, få sällskap av andra grejer osv. Och vissa grejer som vi planerade att ta bort omedelbums finns faktiskt fortfarande kvar!

fale artut sa...

Det är bra att känna sig för innan man börjar. Dessutom ger det lite själ till hus/gårdar som får ha ursprungliga saker kvar. Det där med rötter och trygghet, historia och ursprung. Snart känner ni vad ni vill ha kvar, eller inte. Det är dessutom fantastisk fina saker ni har fått hos er, som gjort för några som bryr sig om!