Om väggar kunde tala

Nä, men alltså, var har alla människor hållit hus idag? Inte här hos mig i alla fall. Är alla hemma och äter ägg idag, eller sitter folk och lapar sol efter någon varm husvägg någonstans?

Ok, det har inte varit alldeles tomt här och de som besökt mig har varit väldigt trevliga... Men till största del har jag ändå fördrivit dagen med att lyssna på bra gammal jazz medan jag stirrat in i väggar och tak. Att stirra in i väggar och tak är inte så tråkigt som det kanske låter, inte när man stirrar in i väggarna och taken här. Jag undrar hur alla märken och lagningar har kommit till och hur det såg ut här från början. På vissa ställen kan jag skönja en rosa yta, men mest är det den här lortgråblå kulören som jag är så svag för. Imorgon vill jag dock stirra på något annat än väggar och tak. Helst människor.

Välkomna till min lilla krukbutik!

Första dagen av fyra på Gästrik Konst. Jag håller till i den lilla grindstugan vid Forsbacka Wärdshus. Stugan som en kvinna visst bodde i ända in på 1960-talet... Här har jag min lilla kruk- och blombutik! Idag har det varit rätt många besökare här, med tanke på att den stora invigningen äger rum på en gigantisk arena i Sandviken. I år firar konstrundan 10 år, så jag hoppas på många besökare de övriga dagarna.

Kom förbi ni med! Här är lite kallt, men fint! Dessutom bjuder jag er på fin musik här i mitt lilla krypin.

En smygtitt

Idag har jag farit hit och dit, fram och tillbaka. I morgon börjar Gästrik Konst, den årliga konstrundan i Gästrikland. Precis som förra året kommer jag att ställa ut min keramik i grindstugan vid Forsbacka Wärdshus.

Förra året kom våren lagom till påsk, det var soligt och väldigt varmt. I år konkurerar konstrundan definitivt inte med en härlig dag i trädgården, krattandes gamla torra löv... Fortfarande finns mycket snö kvar här...

Mitt tema i år kommer att vara krukor och växter. Det blir som en liten blomaffär, kan man säga! Kom gärna förbi om ni är ute och far! Fredag - måndag, 11-17.

Vintagedagen

Jitterbuggare, schackrutor, hästskor, vaniljgifflar, ökensand, karameller, finporslin, broderade dukar, vevgrammofon, stenplattor, tidsskrifter, fotografier, klänningar, blusar, koftor, örhängen, halsband, broscher, plåtmatlåda, pannbiff med löksky.

Vintagedagen på mitt jobb är till ända. Jag är sockerstinn.

Ett sorgligt farväl eller En kärleksförklaring

Idag var det dags att ta farväl av DYN, min gamla Mitsubishi Colt från 1981, bilen som jag haft sedan 2001. Efter att ha stått blick stilla sedan i början av december, täckt av snö, isig av kyla, startade DYN på första försöket idag! Jag blev helt rörd över det, trots att den här bilen för länge sedan borde ha slutat att förvåna mig.

Det var dags för DYN att åka sin sista tur, till skroten. På vägen dit tänkte jag att det kanske var fel av min att låta den åka dit, vi kanske skulle kunna ha haft ännu mången trevlig dag tillsammans, jag och min lilla bil. Men så påminde jag mig om all den oro som jag ändå känt de senaste åren då jag varit ute och åkt med DYN. - Kommer den att hålla? - Det där ljudet har jag inte hört förut, vad är det nu som är på väg att gå sönder? Jag vågade aldrig åka långt med DYN, den fick åka runt här hemmavid, skulle jag längre så bytte jag bil med pappa.

Så det var nog rätt beslut ändå, att låta DYN dö.

Det finns säkert somliga som inte förstår hur jag kunnat köra omkring i en sån rishög som DYN, men för mig spelar det i princip ingen roll hur tekniska prylar ser ut, bara de fungerar. Det finns säkert somliga som inte förstår hur man kan personifiera sina ting, så som jag gjort med DYN, men ja, that´s me, vi är alla olika. Jag gillar att ge mina grejer en personlig touch! Särskilt mycket gillade jag att ha en bil som heter DYN.

Lacken var helt flagig och täckt av en lort som jag inte trodde var möjlig att få bort. Rundeln ovanför tanklocket fick min kompis Ulrika fram då hon gnuggade lacken lite med Gysinges linoljesåpa... I höstas hade jag ambitionen att putsa upp hela bilen med linoljesåpa, men så blev det alltså aldrig...

Jag har köpt en ny bil nu, eller, inte ny, men betydligt mycket nyare än DYN. Den heter UJT, men vi känner inte varandra ännu. Jag tror att UJT kommer att behöva kämpa väldigt hårt för att bli den vän som jag hade i DYN...

Om ett gäng klänningar - del 4

Allra mest tycker jag om gamla klänningar, klänningar som jag varken visste fanns eller ännu mindre visste att jag behövde... Plötsligt hänger de där framför mig på någon loppis och det är då jag vet: den här måste jag ha!

Det finns fina nyproducerade klänningar också. En av mina favoritkläddesigners är svenska Maria Westerlind. Hennes kläder är välsydda, i fantastiska tyger och andas ofta dåtid. Två gånger när det varit rea hos henne har jag lyckats knipa en klänning. Den övre köpte jag i vintras. Fina detaljer vid midjan och gulliga små puffiga ärmar. En riktig vinterklänning i bomullsflanell, varm och skön!

Den undre köpte jag för två år sedan. Lite för liten storlek, men tack vare en sömnsmån gick den att ta ut litegrann. Den har varit med på två bröllop, en gång innan den syddes ut, det var inte kul... Nästa gång var den fixad och då var den riktigt dansvänlig! Den ser ut som en skolfrökenklänning, tycker jag. En av mina finaste klänningar!

Om ett gäng klänningar - del 3

Den riviga röda är tillbaka från sömmerskan sedan flera veckor. Midjan är rak nu, förr svajjade den hit och dit, upp och ner. Kanske är det den här klänningen som jag ska ha på vintagedagen nästa vecka?