Ända fram till i somras hade jag knappt tvivlat i min roll som mamma. För mig var det en väldigt skön känsla eftersom jag brukar kunna känna mig osäker i ganska många situationer i mitt liv. När jag nu ser tillbaka på tiden innan sommaren, så förstår jag hur jag kunde ha så gott mammasjälvförtroende. Vi hade ju världens snällaste, gulligaste, medgörligaste och gladaste barn. Det innebär inte så mycket motstånd, nej.
Sen kom trotset.
Inte nog med att man ska försöka förstå sitt barn och hur man ska handskas med det. Som mamma och pappa ställs man också inför en ny situation som man ska hitta sina roller i. Man ska hitta en gemensam väg att möta trotset. Det är inte så lätt som det kanske låter, med tanke på alla hundratals tips och råd det finns om just trots.
Jullovet var liksom trotsets crescendo. Det var ingen hejd på det hela. Ena sekunden kunde allt vara frid och fröjd här hemma, nästa sekund fick vi motta slag, skrik, hårt stängda dörrar mitt framför näsan osv, osv. Trotsanfallen var inte över på en grisblink heller, de kunde pågå upp till en halvtimme ibland.
Men något hände. Förra tisdagskvällen hade Majlis ett riktigt utbrott men allt sedan dess – i n g e n t i n g ! Det är verkligen helt otroligt. Igår kväll vid nattningen var jag helt säker på att jag hade glömt bort något viktigt moment, för allt flöt på så overkligt lätt! Plötsligt har vi fått en fantastiskt rolig och glad liten flicka. Nu kan vi fråga henne saker som typ – Ska vi borsta tänderna nu? och få svaret – Ja, det vill jag! iställer för ett totalt break down. Vi har kul ihop alla tre och kan ge och ta när vi leker.
Jag kan inte låta bli att tänka på det som min gamla bildlärare från Leksands Folkhögskola sa under en bildlektion en gång. (Och det är möjligt att jag har skrivit om detta tidigare på bloggen.) Han sa att ens skapande (och jag tänker att man kan byta ut ordet “skapande” till “livet”) kan liknas vid en trappa. När allt flyter på, svårigheter uteblir och livet leker, ja då befinner man sig i själva verket på plansteget. Det känns skönt, men egentligen står man bara och stampar på samma punkt. Man utvecklas inte och kommer inte vidare.
Men när man verkligen kämpar och sliter, när allt känns mörkt och tungt, då befinner man sig vid sättsteget. Jobbigt, men man är faktiskt på v ä g u p p å t. Man kommer framåt och man utvecklas.
Under den här hösten har jag lärt mig mer om mig själv än jag gjort på väldigt många år, även fast det verkligen har kostat på. Jag - och hela min familj - har kämpat och slitit, livet har känts tungt.
Men nu förstår jag ju, jag var ju på väg upp.
5 kommentarer:
Tack för kanske inte menade men peppande ord. Vi har också en stark liten vilja här hemma, men att tänka trapp modellen kanske skulle få oss att orka handskas med det. Tack
Fint skrevet, og meget opløftende uanset,hvilket mørke og trods, man står i!
Trodsalderen er så svær - både for barnet og forældrene! Flora er 4 år og nu går det meget bedre. Juhu!
I hear you!
Som tur är så är börjar jag känna mig rätt luttrad, så det blir ett djupt andetag, sikte på det mer långsiktiga målet och sedan hitta en väg att nå dit med minst inskränkningar på mitt barns och min egen intrigitet, där när barnet förvandlas till ett stort sammanbrott. (För att nästa stund, när vi lämnat kris-kontexten) vara samma glada goa unge som annars!
Fint skrivet Ulrika. Trappan kan vara en liknelse för många situationer i livet, när det sker en utveckling. Det är när man kan se bakåt och få bekräftelse på att man har tagit ett steg som man får sin belöning. För någon som är liten kan det också vara vilsamt och skönt att inte alltid ställas inför val.Det blir mindre att strida om då.
Skicka en kommentar