söndag 22 september 2013

En realistisk pessimist eller en pessimistisk realist


För någon vecka sedan visade Anna mig ett sommarhus på Hemnet. Jag nästan svimmade. Finns det såna här hus kvar? Annas känslor var de samma och vi beslöt att åka på visningen. Anna hade förstås första tjing.




Det var inte många på visningen. Mäklaren verkade blasé. Men huset, herregud, vi höll på att dö då vi steg in i farstun. Vi tappade hakorna över köket och därefter blev vi helt mållösa när vi kom in i salen. Jag har aldrig sett en så fin sal, förutom alla salar jag besökt i hälsingegårdar. Men detta är en sal i ett litet hus på en liten, liten gård.



En trappa upp väntade en övre hall och ett sovrum med komplett möblemang från 1940-talet. Bakom en liten oansenlig dörr i hallens panel, dolde sig ett stort oinrett vindsrum. Det som tyvärr också fanns på övervåningen var ett pågående takläckage som visade sig genom fuktfläkt och ytligt svartmögel i ett litet rum innanför sovrummet. Annas och min entusiasm grusades rejält. Mäklaren beskrev skadan som om den uppkommit vid senaste skyfallet, men så lätt lurar man faktiskt inte två byggnadsantikvarier. Det läckaget har nog pågått ett tag...

De små uthusen var också i ganska dåligt skick, två av tre är i akut behov av nya tak, ett av dom kanske är oräddbart.

Gården ligger i en sluttning med utsikt över ängar och åkrar där kor går och betar. Där åkrarna slutar tar bergen vid.

Hela vägen hem pratade vi om huset, hur man skulle göra, vad det skulle kosta att få taken i ordning, hur stor skadan i väggen kan vara? Och uthusen, hur gör man med dom? Vi blev ganska deppiga. Vi råkar nämligen vara av samma skrot och korn, jag och Anna. Pessimister. Eller för att uttrycka sig lite mer positivt då - realister. Hon har beskrivit det så bra i sin blogg och jag skriver under på allt hon skriver!


Jag har alltid varit så här. Tänker 100 steg framåt, vilket gör att vissa idéer och drömmar jag har, stannar just där vid första tanken. För sen tar ju alla följdtankar vid och jag vet på förhand att min idé inte kommer att kunna genomföras. Ja, jag är rädd att misslyckas. Därför brukar jag också tänka ut värsta tänkbara scenario redan från början, så att jag liksom ska vara beredd när det väl händer. Fast det händer ju aldrig...

Jag vänder och vrider på frågor och idéer som dyker upp i mitt huvud. Det är naturligtvis inte en slump att jag inte jobbar mer med min keramik än jag gör nu, det förstår ni säkert utifrån mitt sätt att tänka... Naiva och allt för positiva personer provocerar mig lite. När inga problem existerar, när allt går att lösa... Personer som vågar dela med sig av sina brister och tvivlande tankar har alltid intresserat mig mer än personer som får sina liv att framstå som en rosendoftande tvål.

Okej, jag kom från ämnet. Huset. Anna ska inte köpa det. Och jag kan inte sova om nätterna för jag tänker på det hela tiden. Nu till veckan ska Johan följa med och titta. Kanske får vi med oss en kompis som är en luttrad husrenoverare.

Jag funderar nu på att bara köra på. Göra tvärtemot hur jag är. Bli naiv. Köpa huset. Vad är det värsta som kan hända? Att vi får riva alla uthus för att koncentrera oss på huvudbyggnaden? Fastigheten går antagligen att sälja för samma låga pris som det är ute för nu. Alltså, vi är inte ute efter ett renoveringsobjekt och takarbetet på huvudbyggnaden är absolut inget vi skulle göra själva. Efter att taket (ja, okej, den fuktskadade väggen också då) är åtgärdade, väntar ett skönt sommarhäng för min familj.

Tror ni att jag vågar?

Idag när jag var i min verkstad så lyssnade jag på Tendens på P1, lyssnade på ett program som handlade om att pessimister lever längre än optimister. Jag kände igen mig i allt som sades i programmet. Jag kände mig stärkt.

Svammel, svammel. Jag har fått huvudvärk för jag tänker så mycket.

Fortsättning följer.

21 kommentarer:

Linda sa...

Tack snälla underbara du, för att du skrev detta inlägg. Hur underbart är inte huset, jag sitter med gåshud känns nästan som om det är jag som ska köpat.
Om det får dig att känna dig bättre så gjorde jag slag i saken och flyttade in i ett hus som jag nästan behöver byt ut varenda pryl på. Men det är min sambos barndomshem och att bo med två små tjejer i stan kunde/ville vi inte. Så nu sitter vi här ute på landet med äppelträd och vinbärs buskar med mysiga brasor om dagarna (vi eldar för värme), mina tjejer kan springa ute som de vill. Vi skruvar, målar, river och svär varje dag men det är värt det.

Tack för en min favorit blogg
Kreativafroken.wordpress.com

keramikern på kullen sa...

Men Ulrika, detta hus är ju som gjort för dig!! Inte för insmickrande, inte för pråligt, inte för lätt så att säga utan ett ämne att jobba med, ett hus att lära sig leva i, Kör på vad kan hända...som du säger det går ju alltid att sälja..

Fru Åberg i Lågbo sa...

Underbart hus!
Rörande tankar. Hoppas ni vågar, oavsett om ni kommer att ångra er eller inte.

mika sa...

åh, huset är verkligen fantastiskt! dessutom i favoritlandskapet. hälsingland är ju det bästa! men jag känner också igen mej så väl i att vara en obotlig realist.. men också att bli kär i ett hus..
vi flyttar snart in i vårt egna hus, sömnlösa nätter men också kärlek till det fina och orörda, väl omhändertagna. visserligen en 60-talsvilla som jag tror och hoppas är rätt förnuftig. men jag kan inte ljuga och säga att vårt köp inte drivits på av mina känslor för den där fina, charmiga kåken som nu snart är mitt hem!
vad vill jag nu ha sagt med allt detta babbel..? ja, gå lite på magkänslan helt enkelt! realisten stoppar de allt för stora galenskaperna!

Anonym sa...

Från en realist till en annan: man lever bara en gång, kör på! Lina/trogen bloggläsare

med nål och tråd sa...

Onekligen ett fantastiskt hus som passar dig som handen i handsken! Det låter på dig som att ni borde slå till. Tänk om köparen kan få behålla inredningen. Eller om ni inte köper huset kanske ni kan förhandla med köparen om att få köpa ut möbler och liknande

metamorphosis sa...

Vilken kåk!

Vad har ni att förlora? Eller vidare, har ni råd att förlora det ni kan förlora eller är det värt en chansning?

Realism har sin charm, bristande impulskontroll lika så... ;)

Malin sa...

Ulrika. Vi köpte också hus, två fattiglappar (en student och en nyutexaminerad) som inte har råd att renovera mer en yttepyttelite i taget, även om huset skulle må bäst av storrenovering. Men ändå känns det helt rätt. Men otroligt läskigt att faktiskt ta steget, men härligt på samma gång. Så om du/ni känner att huset känns rätt - köp det. Det går ju alltid att sälja igen om ni ångrar er.

Solveig Lövendahl sa...

Så spännande! För varje bild som rullades fram kände jag bara "ååå så fint"! Spännande att höra hur ni gör, förstår att det är ett svårt beslut.

Kottekott sa...

Köp! Alltså, vilket hus, jag tror jag dör så här en tisdagsmorgon!
Du kommer inte att ångra dig, har du tur kanske hela möblemanget också ingår!

Craftstore.se sa...

Jag fastnade vid ditt resonemang om att tänka positivt alt. negativt. Testa att tänka så här i stället; vilket är mitt mål, vart vill jag verkligen nå (mina största drömmar och magkänslan) och hur når jag dit? Tankar som inte leder mot målet har du ingen nytta av. Lätt i teorin men svårare i praktiken ;)
Lycka till med huset det ser verkligen helt underbart ut!!
Charlotta

Ulrika sa...

Tack för alla era peppande kommentarer! Vi åker och kollar igen senare i veckan. Och så måste jag prata med den gamla tanten som ska sälja...

Malin! Har ni köpt huset nu? Ungefär så ser väl vårt utgångsläge ut också. Förutom att vi jobbar båda två. Utan feta löner. Taket kostar mycket att fixa, därefter behöver vi inte lägga några stora pengar på huset.

Craftstore.se! Tack för tips! Det tål att tänka på. Ska fundera vidare över det!

Malin sa...

Ja, vi har köpt huset nu. Det är klart. Har tänkt maila och berätta, men det har varit så mycket. Och vi är fattiga, och jag har ett jobb som jag inte trivs med, så jag kanske inte blir kvar där så länge. Så hur vi ska lösa det ekonomiskt är en fråga. Vi gör det vi har råd med nu och tar en sak i taget. Sakta, sakta framåt. För vi vet att vi trivs i huset och med varandra och det är ju det som är det viktigaste. Sen behöver det ju inte bli perfekt på en gång, det går att leva i ändå.

Att ha ett eget litet hus är en stor lycka. Jag hoppas att ni tillsammans kan komma till ett beslut som känns bra. Peppkram! och i helgen ska jag till Storvik, men hinner nog inte träffas då. men någon av de andra slöjdklubbshandledarhelgerna kommer jag och snor en kram.

Ulrika sa...

Malin! Så bra att ni till sist "fick" huset. Det ÄR påfrestande att hela tiden känna att man har lite pengar. Samtidigt vet jag med mig att jag kan dra ner på mina besök på Erikshjälpen och på så vis också spara pengar. Jag tänker också ofta på att jag vill ha ett liv och leverne som jag skulle klara av även om jag skulle bli ensamstående. Förutom taket på huset kommer vi nog inte att ha någon speciell budget till något mer än lite målarfärg till fönstren. Samtidigt tänker jag att om vi hade haft mer pengar så kanske man skulle känt en större lust till att fixa i huset. Ja, du ser ju, jag har tydligen redan köpt det...

Ulrika sa...

Och. I helgen är jag borta. Hör av dig nästa gång! Jag kan komma till Storvik!

Frk i Hillsjöstrand sa...

Oj. Jag har bott granne med det där huset. De senaste åren har det använts som sommarhus, tidigare bodde man där permanent. Det är en del trafik på vägen utanför, men det är en mysig by med trevliga människor... och nära till handelsträdgård :)

fale artut sa...

Huvudbry, det var ordet! Ibland får man tänka till, skulle man ångra sig om man inte försökte? Vilka är möjligheterna? och undrar just vad huset skulle säga, om det kunde tala. Jag tror att huset väntar på någon speciell person. Lycka till, vad Du än gör!

Utblickaren sa...

Köp, köp, köp huset, jag ramlade precis in på bloggen här, och tänkte vad ska man vara byggnadsantikvarie för om man inte köper ett renoveringsobjekt att ta hand om? Räkna in priset för omläggning av tak osv och dra av det på priset. Värsta scenariot är att någon köper det och river det för tomtens skull eller köper och river ut kök osv *rysa* Att köpa vore en kulturgärning se det så:) Håller tummarna, U

Anonym sa...

Så fint du skriver om att vara pessimist/realist. Känner igen allt. Har inga lösningar, inga svar. Å har tittat på så mänga fuktskadade hus jag inte vågat köpa.
Hoppas du hittar en 'mental medelväg' och ett hus du vågar köpa. Kram

Catharina sa...

Åh ett så underbart hus! Får ont i magen när jag tänker på att det kan hamna i "fel händer"... det här huset förtjänar verkligen någon som du, som uppskattar det precis som det är!
Kanske hjälper det lite att tänka på att "folk" lägger ner mer pengar på en bil än vad det här huset kostar... Och bilen tappar snabbt i värde men det gör inte huset...
Jag håller tummarna för att du tar steget ut i det okända och vågar!

TokTova sa...

Jag hoppas att du köper huset. Det är så fint och förtjänar att tas omhand av någon som vet hur och som inte fulrenoverar det!