Anja Notinis bok Krukmakare var en av mina tidigaste inspirationskällor inom keramiken. Den fanns i verkstaden på Leksands folkhögskola där jag gick keramiklinjen 1993-1995. Jag bläddrade i den ofta, ja, det gjorde alla i klassen. Anja Notini hade rest runt i hela Europa och träffat och dokumenterat krukmakares arbeten och verkstäder och sammanställt alltsammans i en tjock bok. En av krukmakarna från Sverige var Samuel Johansson från Arvika. Det är alltså han på bilden. Han föddes 1898 och han arbetade som krukmakare i hela sitt liv. En av hans specialiteter var hämring, en traditionell teknik där ett litet verktyg pickar hål i engoben man lagt på godset. På så vis uppstår ett dekorativt prickmönster.
Egentligen så var jag väl inte sådär jätteintresserad av traditionell keramik förrän jag började jobba på Länsmuseet Gävleborg 2004. I många av de gamla hälsingegårdarna som jag besökt finns fina skatter i form av stora dekorerade lergodsfat. Ju fler jag såg, ju mer ville jag lära mig hämringstekniken. För två år sedan, då jag blev arbetslös, kontaktade jag därför Nicklas Bergström som driver Gränsfors Blomkruksfabrik i Gränsfors, en bit från Gnarp i norra Hälsingland. Jag var välkommen dit för att titta och få lite tips. Men jag kom aldrig iväg. Förrän nu.
I början av veckan var jag tre dagar i norra Hälsingland och jobbade. Vid en närmare titt på kartan slog det mig hur oerhört nära Gränsfors Blomkruksfabrik jag faktiskt var! Jag åkte dit! Där träffade jag Hjalmar, far till Nicklas. Nicklas var bortrest. Hjalmar gav mig en finfin visning i den väldiga fabriken, visade alla maskiner och indrejningsmaskiner. Aldrig har jag sett en så stor verkstad, med så många stora och fiffiga maskiner och torkband. Hjalmar har jobbat i fabriken i 70 år, så i honom sitter helt klart en hel del kunskap, tänker jag. I fyra generationer har fabriken funnits och det är alltid speciellt att röra sig i såna gamla miljöer.
Jag fick titta och känna på hämmerhaken, som syns på nedersta bilden. De kan säkert se olika ut, men detta var en av dem som finns i Gränsfors. Jag skulle så gärna vilja prova! Men att börja själv, utan att ha ett vettigt verktyg, är nog väldigt svårt, för att inte säga omöjligt. Jag lovade Hjalmar att komma tillbaka för ett mer praktiskt studiebesök. När jag sedan pratade med min keramikerkompis Åsa (som dessvärre inte har någon hemsida eller blogg men som jag borde berätta om här någon gång) så visade det sig att hon också gärna vill följa med på det kommande studiebesöket. Sååå, framåt vintern kanske, om vi får ett lugnt barn, drar Åsa och jag till Gränsfors!
6 kommentarer:
Åh, vilken härlig morgon läsning du bjöd mig på.
Vilket ställe, tänk att det finns kvar!!!!
Och sen kan du komma till Värmland så kan vi åka hit: http://www.stortorpet.se/
Här tänkt i tre somrar nu tror jag att jag måste försöka ta mig dit för det verkar så intressant.
Hej igen,
jag letar efter din postadress men kan inte hitta den, skicka den är du snäll:)
marielouisesundq@hotmail.com
God Morgon,
det är alltid lika roligt och spännande att läsa vad du har att berätta. Att du kikar lite "över grytans kant" (fniss).
Jag älska Gränsfors krukor. Håller alltid utkik efter sådana på loppisar och bytte ut nästan alla "fina" ytterkrukor.
Ja, hur blir det framöver? När är det dags för bebisen?
Ha en bra dag
Kram //G.
Jag har varit på studiebesök i Stortorptet i Samuels gamla verkstad när jag gick på Kuben (Konst och form college i Örebro. Det var ett fantastiskt besök som jag har med mig. Gränsfors låter som ett annat trevilgt studiebesöksmål :)
Lena! Åh! Vad intressant! Levde Samuel då? Jag måste dit!
Skicka en kommentar