Den årliga urladdningen

Nu i veckan var det dags för den årliga omplanteringen av pelargonerna här hemma. Stackarna står och lider i helt näringslös jord. Och med alla nya skott från jobbet sen... Jag var riktigt laddad! Precis som jag brukar vara varje år då jag drar igång omplanteringen.

Funderade över vilka gamla pelargoner som jag skulle slänga och vilka nya som skulle få ta deras plats i krukorna. Massor av jord hade jag laddat upp med också. Och en massa krukor.

Och där i början. Och då menar jag så långt som typ tre omplanteringar... Så långt känns allt som det ska. Det känns sinnligt och fint att stå där med fingrarna i jorden. Och mitt lilla sticklingskrukverktyg... det är ju så finurligt!

Men sen, typ när jag börjar med den fjärde omplanteringen, då brukar jag börja tröttna...

För då börjar hela köket att bli riktigt jordigt! Det är jord överallt! Gamla rassliga pelargoner ligger i en salig röra tillsammans med de fina små skotten. Klockan tickar på och jag börjar på riktigt undra hur jag ska orka med den där röran och all jord. Det känns inte sinnligt någonstans. Jag orkade inte med alla heller. Det är fortfarande många pelargoner som inte är omplanterade. En massa små skott sitter i enkla sticklingkrukor gjorda av tidningspapper. Jag får samla kraft och fortsätta en annan kväll.

Och då tänker jag på min kollega Ann som i veckan berättade att hon klippt ner sina 84 pelargoner... Och att det tar henne en timme att vattna alla sina krukväxter... Undrar hur lång tid det tar för henne att plantera om dem?

Fynd med fråga

För en tid sedan hittade jag ett par riktigt fina skor till Majlis på Erikshjälpen. Ett par mjuka canvasskor från Viking. Gummistövelmärket, ni vet. 25 kronor. Jag lade ner dem i min korg på en gång!

Det var inte förrän jag stod i kön till kassan som jag upptäckte att det fanns lite text på dem. Skriven med kulspetspenna. Från tjejerna i 9 e 1976, står det. Men herregud, vad intressant! Någon har alltså fått de här små skorna från ett gäng tjejer för mer än 30 år sedan! Varför? Vilka var de? Och hur kommer det sig att skorna nu hamnade på Erikshjälpen? Undrar om jag någonsin kommer att få veta?

Snälla, kan inte ni hitta på en historia så att jag blir nöjd?

Keramikworkshop

Nu på lördag, 17/3, håller Geflekeramikens vänner keramikmässan Keramik i kubik, på Länsmuseet Gävleborg. En mässa där all keramik är till salu! Mässan anordnades för första gången i fjol. Jag var där och trängdes. På borden fanns en hel massa smarrigheter. Säkert lika inbjudande i år.

Samtidigt med mässan, i Studion en trappa upp, håller jag en keramikworkshop. Studion är en ateljé för barn och unga. Har du barn, välkommen till länsmuseet och Studion på lördag mellan 13-15 för att skapa i lera!

Ja... jo, den funkar!

Många skulle nog bli lite förvånade om de fick besöka min verkstad. Den är verkligen liten. Säkert inte mer än 15 kvm. Mörk också, eftersom den ligger i en källare.

När jag gick på keramikutbildningen på Hantverkets Folkhögskola i Leksand, såg jag framför mig hur en keramikverkstad skulle behöva se ut; många bänkar, flera med gipsskivor så att man kan torka upp feldrejad lera och lerslicker, för att kunna återanvända leran. Massa vägghyllor såklart. Ett fuktrum, naturligtvis. Alltså ett rum där man kan slå på vatten på golvet och förvara fuktiga drejade grejer i, så att de inte torkar för fort. Och så skulle jag ju också behöva ha ett golv med golvbrunnar med slamavskiljare i. Lerkvarn måste man också ha. Och ugn. Helst stora fönster. Ett ljust, sinnligt rum med andra ord.

Nu är jag alltså i ett rum i källaren i mina föräldrars hus. Vatten tar jag från tvättstugan ett rum bort. Jag har inga bänkar med gipsskivor, torkad lera slänger jag helt enkelt bort. Det blir inte så mycket och jag skulle aldrig orka att passa lera på gipsskivor så som jag jobbar i min verkstad just nu. Jag har inget fuktrum, däremot en egen, privat plastpåläggare i form av mamma. Några golvbrunnar finns inte i min verkstad, jag sopar och torkar golvet efter nästan varje gång jag är där och jobbar.

I många år klarade jag mig utan lerkvarn, men jisses Amalia, kanske är min lerkvarn ett av de allra bästa köpen jag någonsin gjort i mitt liv! Under ännu fler år hade jag ingen ugn, utan packade varsamt ner obrända former i lådor och körde in dem till stan, bar upp alla lådorna för tre trappor, packade upp och brände i en lånad ugn. Återvände efter någon dag, glaserade och brände igen. När den bränningen var klar packade jag ner allt igen, bar ner alla lådor för alla trappor och körde hem allt igen. 2008 köpte jag en egen ugn och det köpet förenklade mitt keramikerliv en hel massa! Drejskivan har jag faktiskt haft nästan ända sedan jag slutade skolan 1995, svårt att dreja utan...

Men alltså. Den här verkstan funkar ju den också! Fördelen jag har är att verkstaden ligger i mina föräldrars hus. Pappa är min privata ugnsstartare och mamma har koll på fuktläget i godset. Imorgon ska jag dit igen och ta reda på en hel massa blomkrukor som jag drejade idag!

Ny grönska och nya brallor

Igår var det dags! Skottbytardagen på mitt jobb! Vi hade laddat upp med både skott och kakor, allt för en riktigt mysig förmiddagsfika! Sin vana trogen hade flera av mina kollegor gjort skriftliga sammanställningar över vilka skott de hade bidragit med. Jag kan inte så mycket om krukväxter och har bara pelargoner hemma. Igår var jag riktigt djärv och tog skott av både Rumsbjörk och Rumslönn! Och en hel massa olika pelargoner också förstås...

Därefter stod det inte på förrän de ringde från förskolan och ville att jag skulle komma och hämta Majlis som inte riktigt hängde med i tempot där igår. Nya tänder påverkar både humöret och magen hos henne. Bättre att vara i hemmatempot en dag. Men först tog vi en promenad i det soliga vädret och hamnade till sist, inte helt oväntat, på Erikshjälpen. Där hittade jag inte mindre än två riktigt fina gamla hängselbyxor. Ett par som passade helt perfekt på Majlis!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - kläder var definitivt snyggare förr i tiden!

Lite om våra finfredagar

Strax efter jul införde vi finfredag på min avdelning på jobbet. Bara för att ha något att se fram mot. Och bara för att få vara fin. Ja, bara för att. Det är fritt att själv bestämma nivån på det fina. Det kan vara en liten brosch, en handknuten fluga eller hela kitet; fin från topp till tå! Vi har även planer på att införa sluskmåndag, men av någon anledning har den idén inte fått något vidare genomslag. Än.

Veckorna går rätt fort nu. Rätt vad det är så är det dags för finfredag igen! Jag kör alltid på klänningar och ofta med broscher och olika örhängen. En bra grej. Det blir roligare på jobbet på det här viset!

Nu är jag helt slut efter en vecka, finfredagen har sedan flera timmar övergått till mysbyxfredag. I morgon ska jag och Majlis träffa min äldsta kompis Terés och hennes lilla son Erik. Hoppas på sol och värme. Önskar er alla en riktigt fin och trevlig helg!

Grönska på väg

Det är mycket praktiskt att arbeta på ett museum, det säger jag er! Värdefulla svar på mina frågor är nästan aldrig längre bort än till en kollegas rum eller mail. På mitt jobb finns det tapetexperter, textilexperter, konstexperter... och... krukväxtexperter!

Precis enligt deras råd klippte jag ner mina pelargoner i helgen. I slutet av februari ska det ske, menar de. Naturligtvis finns en massa olika skolor rörande detta, men jag lyssnar gärna på Ann och Ted på mitt jobb!

Nu är det inte så kul i fönstren... Stubbigt och dant. Kalt. Men i varje fönster finns en massa glas med ännu fler skott! Om ungefär två veckor ska jag plantera om de beskurna pelargonerna och kanske är det även då jag ska plantera skotten.

Fast inte bara mina egna. Vi kom nämligen på att vi ska byta skott med varandra. Nästa vecka ska det ske. På jobbet. Mest av allt ser jag fram mot vad Ted tar med. Han lär ska ha ett hem fyllt med en massa olika gamla krukväxtsorter. Han har lovat mig ett skott från sin Rumslönn när det är dags att beskära den. Och framåt våren planerar vi en liten krukväxtturné till varandra, jag och mina kollegor...