Vad mitt hjärta bultar för

Ända sedan innan jullovet har det här huset varit närvarande i mina tankar. Huset heter Villa Sjötorp och ligger efter Gävlekusten. Huset uppfördes i sin tidigaste form redan 1864, men fick sitt nuvarande utseende efter en ombyggnation 1883. Sedan dess har inga större förändringar skett utvändigt. Även invändigt är mycket av den äldre karaktären välbevarad. I samband med ombyggnationen anlades också en park kring huset. Ägaren, som ofta vistades på Franska Rivieran, lät anlägga parken med många för våra breddgrader ovanliga buskar och träd. Ända in till mitten av 1970-talet var byggnaden i privat ägo, därefter har det varit i Gävle kommuns ägo, och nu: i Gävle hamns ägo.

 

Det är dessvärre av en sorglig anledning som jag tänker så mycket på huset. Gävle hamn har nämligen lämnat in en ansökan om rivning. Hamnen menar att de inte har någon användning av huset och att det ligger i vägen för deras utbyggnadsplaner. Villa Sjötorp var rivningshotad en gång redan under mitten av 1970-talet, men räddades då kvar tack vare en stark folklig opinion. En förening som hette Sjötorps vänner bildades och genom ett hyresavtal med hamnen skötte de om byggnaden och höll den dessutom öppen för allmänheten genom kaféverksamhet, visningar, föredrag och liknande. Byggnadens kulturhistoriska värden var dokumenterade och kända redan då, för såväl allmänheten som för kommunen och hamnen.

 

Fram till 2006 fanns det alltså någon som månade om Villa Sjötorp och dess omkringliggande trädgård. Någon som skötte det löpande underhåll som följer när man har en byggnad. 2006 sade Gävle hamn upp hyresavtalet med Sjötorps vänner. Som jag har hört, jag vet inte om det stämmer, hade hamnen då planer på att använda Villa Sjötorp för representation. Dessa planer genomfördes dock aldrig. Huset stod utan hyresgäst och hamnen hade inget intresse i byggnaden. Huset lämnades utan vård. Det lämnades att förfalla, helt enkelt. Under åren har hängrännorna fyllts med skräp, vattnet har tagit sig andra vägar, plåtavtäckningar har rostat sönder, huset har utsatts för vandalism och trädgården har lämnats att slya igen. Det hamnen har gjort under åren är att försöka hålla dörrar och fönster stängda och skyddade genom att skruva för öppningarna med skivmaterial.

 

Villa Sjötorp ligger inom hamnens område och ingen som inte varit på plats kan nog förstå h u r pass nära hamnen är idag. Från huset kan man ropa till gubbarna nere på området. Och. Nere på området stämmer väl kanske inte riktigt, nere på närmaste området, kanske passar bättre. För Gävle hamn är så enormt stor, faktiskt en av Sveriges allra största hamnar. Och nu vill de alltså riva Villa Sjötorp. Ni kan ju själva förstå hur litet och hotat detta hus är i sammanhanget. Personligen kan jag inte alls begripa hur huset ens kan utgöra ett hot för hamnen i deras framtidsplaner. Huset, med omkringliggande trädgård, upptar en m i n i m a l yta av hela hamnens område och även en yttepytteyta av den yta de planerar att växa på. Som jag ser det är det klart att hamnen kan fortsätta att växa och utvecklas, även med ett bevarande av Villa Sjötorp!

 

Min arbetsplats, Länsmuseet Gävleborg, är en av remissinstanserna till hamnens ansökan om rivning. Jag har, tillsammans med en kollega, skrivit vårt yttrande. Jag brukar väl kanske inte skriva så här specifikt om vad jag gör på jobbet om dagarna här på bloggen, men nu känns det extra viktigt för mig att sprida så mycket information jag bara kan, i kampen för ett bevarande. Helt ärligt kan jag säga att jag nog aldrig har lagt ner så mycket tid och engagemang i en jobbfråga som denna. Det är framförallt i museets kanaler jag försöker sprida informationen, men också genom min privata facebook, genom Instagram och så nu, genom bloggen.

 

I mars eller april ska ärendet upp i Samhällsbyggnadsnämnden i Gävle kommun, så vill ni göra er röst hörd i detta fall, så är det till nämndens representanter ni ska vända er. Det finns också en facebooksida som kämpar för husets framtid, "Rädda Villa Sjötorp" heter den. Har ni facebook, gå gärna in och stöd sidan! Fallet är vida känt i Sverige genom att byggnaden sedan flera år finns med på Svenska Byggnadsvårdsföreningens "Gula lista" över miljöer som är hotade.

Jag har skrivit om Villa Sjötorp på vår jobblogg två gånger. Ni kan läsa en sammanfattning av remissyttrandet här. Här kan ni läsa om olika frågor och svar kring huset.

Ja, hörrni. Sådana här sorgliga och kämpiga ärenden kan man som byggnadsantikvarie få jobba med ibland. Ärenden där man får kämpa för värden som många, med mig, tycker är fullkomligt självklara i vårt samhälle. Men som andra ignorerar. Frågan är vilken av parterna som i slutänden kommer att höras bäst?

Erlings grejer

Vi köpte ju sommarhuset all inclusive, det vill säga med a l l a grejer som fanns i både hus och uthus. Vi visste redan från första besöket i huset att det fanns mycket grejer där, det såg vi ju med egna ögon! Men aldrig anade vi att så mycket mer dolde sig bakom väggar, uppe på oinredda vindar och långt, långt in bakom bråten... 

Erling, som han hette, mannen som hade varit gift med Maggie, som vi köpte av, var uppenbarligen en riktig samlare. Han är död sedan många år nu, men det är omöjligt att inte tänka på honom när vi är i huset. Han drev bensinmack inne i Söderhamn, under hela sitt yrkesverksamma liv. Tror jag åtminstone. Först hade han en Texaco-mack. När Texcos verksamhet 1947 överfördes till det amerikanska oljebolaget Caltex (namnet bildat av California och Texaco), fick Erling alltså byta ut alla Texaco-skyltar till Caltex-skyltar. Och alla andra grejer märkta med Texaco också, för den delen. Men Caltexeran i Sverige blev kort, redan 1967 överfördes nämligen Caltex europeiska verksamhet åter i Texaco. Erling fick åter igen byta märke på sin mack. Det är förresten Erling som syns på bilden ovan. Jag hittade den i en bok som handlar om Söderhamn för inte allt för länge sedan.

Han måste ha insett att han skulle spara de kvarvarande Caldexgrejerna. Caltex hade ju troligen för alltid gått ur tiden i Sverige. Men Maggie och Erling bodde i en lägenhet inne i stan, och där fanns säkerligen ingen plats att förvara alla Caltexgrejer. Nä, de fick följa med till sommarhuset, där de stoppades in i uthusen, in i skåp och byråer, upp på vindar och in bakom bråte. Vissa grejer kilades till och med fast bakom väggar. Och där blev de liggande.

Många år senare kom vi till huset och började rota. Och rota, det är faktiskt något av vårt paradnummer. Herregud vad vi har rotat! I sågspånen på uthusens vindar har vi hittat skidor, gamla väskor, möbler. I skåpen en massa gamla blomkrukor, under huset plåtburkar och i lådor en massa gamla fotografier. I ett av uthusen finns till och med ett riktigt stort butiksfönster med ekkarm. Går knappt att flytta. Jag undrar om också det kommer från macken.

Mackprylar har vi hittat i massor. Klistermärken, plåtburkar, tuber, blåställ, kepsar, flaggor, vepor, verktyg, hyllor och en massa, massa reklamprodukter. Inte visste jag, innan vi köpte huset, att det finns en ämnesgrupp på Tradera som heter "Bensinia". Jo, men klart det gör det! Där har vi sålt otaliga grejer nu, under de snart två år som vi haft huset. Blivit lite tjenis med vissa av köparna och haft mailkonversationer utanför Tradera, med vissa andra. För nu snackar vi riktiga bensiniaentusiaster! Mestadels män, såklart, och jag gissar att många av dem har som ett alldeles eget liv kring sina bensinmacksgrejer, ett liv som kanske inte någon annan i familjen riktigt har grepp om. Vid ett tillfälle fick jag ingen återkoppling från en köpare, så jag ringde helt enkelt upp honom. En kvinna svarade och jag frågade efter mannen. Han var inte hemma och hon undrade vad det gällde. Jag berättade om affären på Tradera varpå hon suckade fram: - Vad är det han har köpt nu då? Jag berättade om den stora textila vepan med Caltexloggan som han budat hem. Hon frågade trött: - Hur mycket har han köpt den för då? När jag sa att det var för närmare 3 000 kronor, sa hon: - Jadu, herregud, jag har ingen som helst koll på allt han köper.

Vissa män som vi haft kontakt med har riktiga museala miljöer, vissa har nog sina samlingar i garaget, kan jag tro. Den allra, allra finaste grejen vi har hittat, är den här glashuven. Den har suttit högst upp på en bensinpump på den tiden då Caltex fanns. Huven låg skyddad bakom sågspån på en av vindarna. Den har inte en skråma, trots att den ju måste ha varit utsatt för väder och vind då den krönte toppen. Vi älskar den och har bestämt oss för att behålla den. Åtminstone ett tag.

Efter nästan två år har vi sålt bort de flesta av de absolut bästa godbitarna, men visst finns det en massa småpryttlar kvar än. Och säkert än mer som bara väntar på att bli hittade...

Bygga för bin och humlor

I veckan fick jag hem Impectas frökatalog, anno 2015. Visst minns jag hur trångt det var i landen i somras, men trots detta har jag ändå börjat bläddra i katalogen. Man kan ju alltid gräva ett nytt land, tänker jag... Har hittills fallit för några skira enkla Tagetes och även Gurkört.  Köpte, lite motvilligt, en limefärgad Tagetes förra sommaren, och den blommade så fint, rikligt och LÄNGE! Motvilligt, för att jag minns hur vi fick så orangea fula Tagetes, då jag gick i trean, fyran. Men. Det finns ju väääldigt många olika Tagetes!

Bäst som jag bläddrade i katalogen, började jag åter igen att tänka på bin. Det har jag gjort till och från ända från första sommaren i sommarhuset. I somras såg vi tyvärr knappt några bin alls där, men desto fler humlor och fjärilar. Till nästa sommar ska jag därför försöka bygga lite olika bon till bin, och kanske även till humlor. Det finns perfekt varma väggar utefter uthusen, det är där jag tänker att bona ska få sitta.

Här har jag läst lite om hur man kan bygga, och här med. Och här finns bra information!  Det verkar faktiskt som att det bara är fantasin som sätter gränserna för hur bona kan se ut. Jag tänker i alla fall prova lite olika till sommaren. (Alla bilder ovan är såna jag hittat när jag bildgooglat på bi- och humlebon.)

Är det någon av er som läser som har provat att bygga bibon? När sätter ni ut dem? Så långt har jag inte kommit i mina studier än, men jag tänker att det måste vara i god tid innan de vaknar efter vintern?

Inspirationsdag på Nordiska Museet

I början av november fick jag vara med om en fantastisk dag på Nordiska Museet. Det var Erika och Frida som, tillsammans med Nordiska Museet bjöd in till dagen. De hade bjudit in omkring 20 personer som under lång tid använt sig av sociala medier och skrivit och reflekterat kring ämnen som hemmet, identitet, folkkonst och hantverk. Vi var en samling hantverkare, konstnärer, programledare, designers, formgivare, antikvarier, etnologer och journalister. Typ. Många spännande bakgrunder och yrken med andra ord! Inbjudan fick jag redan i somras och allt sedan den dagen jag fick den, har jag sett fram mot den nionde november. Dagen då inspirationsdagen skulle gå av stapeln.

Malin var också inbjuden, så  vi stämde träff redan på Centralen för en fika och prat om dagen. Vi var nog lite som små barn som ska få gå på tivoli för första gången, peppade till max, men samtidigt ovetande om vad vi skulle få vara med om! Vi tog en promenad genom ett regnruggigt Stockholm city, ut till Djurgården och Nordiska Museet.

Välkomnandet på Nordiska Museet var fantastiskt redan vid receptionen. Vi kände oss verkligen så otroligt välkomna! Älskar gott värdskap! Älskar när projekt är genomarbetade, när man liksom tänkt på allt, in i minsta detalj. Det känns när det är äkta, och det var det här.

Sen väntade samling, presentation och introduktion. Extra roligt var att Erika och Frida presenterade alla oss som var inbjudna, och det gjorde de så himla bra! Så roligt – och hedrande – att höra deras ord om mig, vad jag gör, och varför de bjudit in mig! Och fantastiskt förstås att få lära känna alla andra i gruppen genom deras presentationer!

Och vad lustigt det är att för första gången träffa någon som man länge följt via blogg eller Instagram… Man “känner” ju liksom redan varandra, men ibland har man kanske inte ens sett ansiktet på den andra!

Under dagen väntade visningar, både i Textilgalleriet och i Folkkonstutställningen. Vi besökte konservatorsateljén, där museets fyra konservatorer hade dukat fram var sitt föremål som de visade för oss och som vi alla samtalade kring. Med så många olika ingångar och med så mycket kunskap – och framförallt nyfikna och kreativa sinnen – blev samtalen väldigt spännande, avslappnade och… kreativa, under dagen!

Den sista punkten under dagen var en specialvisning av utställningen Rejält Retro, som just nu visas på Nordiska. De båda skaparna av utställningen, Johan Knutsson och Ulla-Karin Warberg, hade var och en valt ut sina favoritföremål i utställningen. Att detta var en alldeles unik visning vi bjöds på, förstod vi när också några personer ur museets personal passade på att hänga med.

Dagen avslutades med mingel i ett stängt museum. Sent på kvällen satte jag mig på tåget mot norr ihop med Malin, Anna och Elisabeth (@garnapa på Instagram). Trött, men så oerhört nöjd med dagen. Mallig över att jag var en av dem som fick vara med om detta. Inspirationsdag på Nordiska Museet, kallade Frida och Erika dagen, och det var just vad det blev! Nu, nästan en månad senare, lever jag fotfarande på kicken jag fick från alla möten och alla intryck från dagen. 

Läs vad Frida skrev om dagen.

Läs vad Erika skrev om dagen.

Läs vad Malin skrev om dagen.

Om du har instagram, kan du hitta många bilder från dagen under #nm_inspiration

Att köra en stenmangel från 1930-talet

I onsdags kväll hade jag och mina grannar Lisbeth, Sylvia och Lasse stämt träff i mangelrummet nere i vår källare. Vi har länge pratat om att Sylvia och Lasse skulle visa oss hur man sköter den stora stenmangeln som står där. Och äntligen var det alltså dags!

Sedan 1991 har jag bott på tre ställen som haft stenmanglar i källarna. Jag har varit in i de där mangelrummen, spanat på manglarna, men aldrig, a l d r i g att jag tänkt tanken att testa dem! De är helt enkelt alldeles för respektingivande och stora. Och. TUNGA.

Men faktiskt. Det är inte svårt att använda en stenmangel. Det gäller bara att hålla reda på vad man gör. Det krävs alltså ganska mycket fokus och närvaro. Att mangla är en helt perfekt syssla för typer som mig, som sällan är i nuet i tankarna.

Kvällen efter vår kurs, gick jag ner igen. Den här gången med Majlis i släptåg. När jag drog igång mangeln började hon vicka på höfterna i takt med mangelns taktfasta ljud! Ljudet förresten, jag trodde nog att en stenmangel skulle låta mer än vad vår gör. När jag kollat lite filmklipp på nätet och på Instagram, inser jag ändå att vår mangel låter rätt mycket. Jag tror att den skulle må bra av service, och hoppas att vår vicevärd också vill satsa på det.

Nu känner jag för att visa hela världen hur man kör en stenmangel! Om folk lär sig, kommer manglarna att användas och kunskapen kommer att spridas vidare. Om fler använder manglarna kommer de att leva säkrare vid källarrenoveringar. (Tack och lov är de ju tunga som AS, så särskilt lätt att få ut dem ur källarrum är det inte, därav en viktig anledning till att de faktiskt finns kvar!)

Ok. Här kommer en enkel manual till hur man använder en stenmangel. Så här går det till hos oss, och kanske på samma vis på fler ställen? Förhoppningsvis kan manualen få någon av er att våga prova!

1. Vik det du ska mangla och rulla upp på en rulle. I slutet av rullningen, rulla med själva mangelduken. Denna blir som ett skydd kring textilen som ska manglas. Har man likartade textilier, typ örngott eller kökshanddukar, kan man rulla på flera samtidigt.

2. Kolla in att mangeln står i läget där den översta stenen öppnas. På vår mangel gör den det med den lilla spaken i mitten, ställd i bakre läget. Den högra spaken är den man startar mangeln med, sen när strömmen är på.

3. Slå på strömmen på väggen. Mangelns maskineri går igång.

4. Kör igång mangeln genom att dra den högra spaken framåt, mot dig.

5. På vår mangel har någon tidigare användare (idag är det bara Sylvia och Lasse, och så nu då, jag och Lisbeth, som använder mangeln) så snällt markerat läget då man precis ska fälla tillbaka den högra spaken, för att få den övre stenen att stanna i öppet läge. Markeringen syns med vit krita i det svängda stycket strax till höger om mitten på bilden. DÄR stannar man mangeln genom att föra den högra spaken bakåt.

6. Nu står alltså mangeln stilla och den övre stenen är i öppnat läge. Ta ut rullen som ligger i mangeln. Lägg i rullen som du rullat upp textilier på. Var noga med att rullen läggs in så långt in som möjligt. Se till att rullen ligger stilla, den får inte rulla fram! Kör igång mangeln igen.

7. När den kommer till andra sidan och går upp i läge, fäll tillbaka den övre spaken igen för att få den övre stenen att stanna i öppet läge. Upprepa punkt 6.

8. Dra fram mittspaken. I det läget kommer inte den övre stenen att gå upp i öppet läge, utan mangeln kommer att gå fram och åter. Hur länge mangeln ska gå fram och tillbaka vet jag inte. Antar att man får en känsla för det.

9. När man tycker att man manglat klart grejerna som är i mangeln, fäll tillbaka den lilla spaken som gör att den övre stenen går upp i öppet läge. Var beredd med en högra spaken. Upprepa punkt fem. Här har du alltså förberett en ny rulle med upprullade textilier och byter helt enkelt rulle. Hos oss finns fyra rullar, antar att det är det vanliga. På så vis kan man hela tiden förbereda under tiden mangeln går, och snabbt byta när man manglat klart.

10. OBS! Jätteviktigt! När man byter rulle, gör det i ett flöde. Avbryt inte processen då. Det är nämligen jätteviktigt att man verkligen kommer ihåg att lägga in en ny rulle i mangeln, innan man kör igång igen. Glömmer man det så kraschar den övre stenen ner i den nedre. Hur man får upp den då, det har jag ingen aning om!

11. När du känner dig färdig, se till så att tomma rullar ligger i mangeln och att mangeln stängs av då stenarna befinner sig jämnt över varandra.

12. Stäng av mangeln.

Jag har ju precis lärt mig stenmangeln och den enda erfarenhet jag har av mangling innan dess är min uppväxt med mammas manuella gamla bänkmangel, så någon mästarmanglare är jag inte precis. Men jag hoppas att jag i detta inlägg har lyckats förmedla något som kan vara till hjälp för andra mangelsugna nybörjare.

Jag har hört flera personer berätta om mangelfester, eller mangelträffar, som de ordnar i sina mangelrum. Man bjuder in ett gäng kompisar, som får komma med sina dukar och lakan. Och så manglar man ihop och kanske avslutar man det hela med att äta tillsammans. Som en syjunta, helt enkelt!

Höst i verkstan

Jag jobbar ju i min verkstad en gång i månaden. Det låter kanske lite, men det passar mig väldigt bra där jag befinner mig i livet nu. Känner dock att jag sackat in på takten lite under detta år, men vet samtidigt vad jag är kapabel till att skapa på de tre dagarna jag är i verkstan varje månad. Just nu känns det bra att ha möjligheten att ta det lugnt hemma efter att jag lämnat på förskolan, ha tid att fika med mamma när jag kommer dit. (Har min verkstad i källaren hos mina föräldrar) samt att kunna bläddra lite i tidningar under dagen för inspiration. Senast jag var där tog jag mig till och med tid med en promenad i höstsolen. Så. Det känns bra med takten jag håller nu!

Lite nytt och nygammalt från ugnen. Gjorde två provmuggar med svarta ränder istället för blå, som de vanligtvis har. Gillar dem!

Burkarna är en beställning som ska skickas nu till veckan.

Hänklarna är den del jag känner att jag utvecklat mest sedan jag gick ner i arbetstid för att kunna jobba med keramiken. Jag är väldigt stolt över mina hänklar. Nu under hösten har jag slipat på dem ytterligare. Har jobbat framförallt på den övre anslutningen. Tycker inte så mycket om när det blir en backe ner från muggen till hänkeln, vill ha mötet lite mer distinkt och har därför börjat fasa av mötet lite mer. Tycker att detta ger hänklarna lite mer stuns!

Och så två andra typer av muggar. Den lilla muggen med drejränderna kvar. Det är väldigt sällan jag lämnar ytan så, men här kändes det helt rätt.

Ibland drejar jag med en ljus lera. Mönstret i dessa muggar är ristat och fyllt med engobe, som jag sedan rensat ren, så att skårorna blir helt frigjorda. Pilligt, och inget jag skulle göra med 50 muggar, men med några åt gången funkar det.

Något om en nygammal passion

Under de senaste månaderna har jag snöat in på flätor. Inspirationen får jag från flera flätkonton som jag följer på Instagram. Det här med flätor är ju inte alls något nytt för mig egentligen. Jag har skrivit tidigare om det här på bloggen. Det var för cirka 1000 år sedan.

Under den senaste tiden har jag börjat tråna efter kunskap kring mer komplicerade flätor än vanliga tre-tamps in- och utbakade, som jag oftast gör i mitt hår. Jag har klickat mig vidare in till videos på youtube. Kollat en gång, två gånger, tre gånger. Jag förstår ju det där. I praktiken. Sen när jag testat på mig själv har det inte funkat lika bra. Det som är svårast är flätor med fler tampar än tre. Eller, jag kan göra såna bra om det bara är en fläta rätt upp och ner, men det verkligt effektfulla uppstår när man gör dem utbakade.

Jag började fundera på hur det kommer sig att jag tycker att det är enkelt att göra vanliga flätor med fyra till sex tampar, och minns familjens bruna acrylfilt som låg i soffan i gillestugan i radhuset. Jag brukade nämligen sitta och fläta fransarna på den, när jag satt där framför tv´n. Flätor med fyra, fem och sex tampar.

När jag började kolla på flätvideos, insåg jag att det finns flätor som s e r svåra ut, men som är plättlätta. Som till exempel den här flätan som heter dra-igenom-fläta. Eller, om du vill söka på youtube, det engelska namnet: pull through braid. Jättelätt! Och visst är den dekorativ? Den går ju att dra ut också, så att den ser jättetjock ut, men det har jag inte börjat laborera med än.

I torsdags gick jag och en nyfunnen kompis på en inspirationskväll på salongen där jag klipper mig. Det var mycket som visades där, men vi gick dit för flätornas skull. Jag flätade hennes långa hår i denna frisyr, som jag tycker blev väldigt fin. Där insåg jag också varför jag alltid har tyckt att det är krånglig att göra fiskbensflätor. Jag har ju gjort fel! Eller ja, jag h a r gjort fiskbensflätor, men ändå gjort dem fel. Det är så mycket teknik med flätor, hur man ska hålla, och det är först när man knäcker koden som man klarar det!

Under kvällen fick vi lära oss hur man gör en repfläta. Också väldigt lätt! Fint att kombinera flera i en uppsättning. Och tro nu inte att jag blekt håret, eller att Majlis fått plastigt hår! Detta hår tillhör det frisyrhuvud som hon fick i femårspresent för några veckor sedan. Eller så var det kanske jag som fick det? Eller Majlis? Ingen vet. Men bra är det att öva på!

Jag lyckades göra en fem-tamps-utbakad fläta på huvudet förra söndagen. Tänkte då att jag aldrig skulle klara av att göra en sån på mig själv. Men sen, efter inspirationskvällen i torsdags, knarkade jag videos på youtube, och så provade jag på mig själv igen. Jag satt i soffan och flätade och kände plötsligt att - Japp! Nu har jag det, nu fattar jag! Efter den första flätan har jag klarat av att göra om den gång på gång, och det går bättre och bättre för varje gång. Bilden ovan visar min allra, allra första!

Nu ikväll gjorde jag mitt livs första sju-tamps-utbakade fläta. På dockhuvudet dock. DET var en verklig utmaning, må jag säga! Jag har sett en video på en kvinna som flätar sig själv med en sån här fläta, det ser extremt komplicerat ut! Trixet är att ha koll på alla tampar, alla måste ha sina givna platser i fingrarna. Tappar man en tamp så är man lost. Just nu känns det som att jag aldrig kommer att klara av att göra en sån här på mig själv. Men så kändes det ju med fem-tamps-utbakade också, och den klarade jag ju av. Så vem vet, kanske klarar jag en sju snart också?

Att klara av den här -  för bara en vecka sedan så ouppnåeliga - fem-tamps på mig själv fick mig att fundera över hur jag faktiskt lyckades. Men det var ju så att jag verkligen, verkligen ville. Och, som bekant, vill man något tillräckligt mycket, så brukar det gå vägen. Den här lilla fläthistorien som slutligen lyckades, kommer jag att bära med mig och plocka fram stunder då saker och ting känns hopplösa och mina allra mörkaste tankar om att inte lyckas smyger sig på.

Ja, gott folk, varsågoda för denna uppsats kring flätor! Det blir lätt långt när man är exalterad över något nytt, och det bjuder jag på. Vill ni kolla in videos med utbakade flätor på youtube, sök på “dutch braid”. Och vill ni kolla på videos med fler än tre tampar, sök på “five stand dutch braid” eller seven, eller nine, eller… eleven! Ja, det är sant, elva tampar! Helt sjukt!