Inser att jag gjort det igen; köpt grejer bara för att jag trott att jag mååååste ha dem. Ni minns kanske hur fel allt blev när jag köpte Muminmuggar för några år sedan? Och det jag ska berätta om nu har gått till på precis samma vis.
Vissa grejer sprids genom sociala medier, som ett slags måsten. Och jag går tydligen på dem ibland. Som första exempel har jag den här kalendern, Daily Journal från Frankie Magazine. Under ett år hade jag insupit den genom Instagrambilder. Vad härlig den verkade vara! Så fin inuti och så många fina tillbehör! Trots att jag sedan början av 2000-talet varit väldigt nöjd med mina kalendrar, som jag för det mesta köpt på Ordning och Reda, kände jag i slutet av förra året att jag bara MÅSTE ha en sån här Daily Journal!
Den var slut när jag skulle beställa. Inte konstigt, alla verkade ju ha en. Ställde mig på kö och till sist kom det in nya. Beställde. Den var asdyr.
Sen kom den hem, och ja, den är jättefin, men fyller inte alls de krav jag har på en kalender. Till en början tänkte jag att jag kunde fixa till sånt jag saknade. Alltså började jag för hand skriva in veckonumren på varje uppslag, för den informationen finns inte. Sen var det något mer som kändes fel. Tröttnade och gick iväg och köpte en ny kalender, likt de jag haft under alla år. Jag rev ur alla fina tillbehör i Daily Journal och lade dem i plastfickan som finns längst bak i min nya kalender. Daily Journal åkte in i bokhyllan, men jag borde såklart bara ha gett bort den till någon som suktade efter den…
Alltså. DÅLIGT, dyrt och oigenomtänkt köp.
Borde ha lärt mig. Men nej då. Senast för några veckor sedan började jag upparbeta värsta habegäret efter en kanna i IKEAS serie Sinnerlig. På bild såg den mysig, bastant, naturnära och… liksom väldigt keramisk, ut. Åkte till IKEA. Den var SLUT! Fick reda på datumet då en ny leverans skulle komma in. Bevakade. Den kom in. Jag åkte och köpte. Inte bara en, utan tre. Alla färger skulle jag ha! Borde ha anat oråd redan där och då. Pipen såg misstänkt opraktisk ut. Väl hemma provade jag kannan. Vattnet hamnade inte bara i glaset, utan även på bordet. Tror faktiskt inte att jag själv någonsin har lyckats göra en kanna som häller så pass dåligt som den här… Kanske ska man ha en speciell teknik när man häller, men den har jag inte kommit underfund med än. Och jag vill inte prova att hälla fler gånger nu.
På sätt och vis vill jag bara hyva iväg kannorna. De stör mig lite. Nu ser jag bara pipen på dem, och hur den liksom skriker: – Jag kan inte hälla! Samtidigt tycker jag ju att de är lite fina. Men vad ska jag med kannor till, som inte häller bra? Använda dem till något annat vill jag inte, en kanna ska användas som en kanna, tycker jag.
De estetiska idealen som råder nu håller på att ta över, verkar det som. Estetik framför funktion. Personligen så tycker jag det är jätteviktigt att form och funktion går hand i hand. Nästa gång jag får ett sånt här habegär över en pryl eller ett klädesplagg, ska jag banne mig tänka till både en och två gånger innan jag går iväg och köper det!
10 kommentarer:
Igenkänning på kalendern. Jag blev jättebesviken på funktionen även om utseendet såklart var fint. Jag gav bort den till min systerdotter i julklapp som såklart älskade den. Alla nöjda :)
Kul inlägg. Själv tänker jag numera alltid så här; behöver jag VERKLIGEN den här saken, ja riktigt verkligen? Om inte så går den bort. Vilket inneburit att jag numera nästan aldrig köper någonting. Känns superbra. Bra för miljö, plånbok och själ.
Reklamera kanan, IKEA behöver få höra sånt här. Glömmer aldrig när vi hade brittiska kollegor på studiebesök och den ansvarige för besöket bad oss (jobbade på husgeråd) komma upp med en tekanna för löste i kanna skulle såklart britterna ha. En timme senare kom personen ner och gjorde en rapport på tekannan som inte gick att hälla ur, stackars hen och stackars britter som fick te på hela bordet men inte i kopparna.
Ja ser man på, vi är fler som handlar fel grejer. Själv fick jag auktionnoja när jag flyttade till Värmland, för allt blev ju så billigt och vi hade ju så stort hus. Så jag budade hem en massa strunt tills jag gick på en riktig luring. Först då tog det stopp (tack och lov). Numera går jag nästa aldrig på auktion. Har även hejdat mig när det gäller loppisar.
Bra inlägg!
Clivia! Ska kanske göra det! Men frågan är om jag har något kvitto kvar? Var ju så himla säker på att jag skulle ha kannorna...
Tack för detta inlägg!! Du satte ord på saker jag känt men som inte har klätts med ord. Jag uppskattar verkligen att du delar med dig av tankarna av impulsköpen, vi är säkerligen många som har köpt saker för att det har varit sånt påtryck på sociala medier, och sen när vi har köpt det så har förtrollningen brutits..
Inte behöver du kvitto för att reklamera en undermålig produkt! Säg att den inte går att hälla med, tror de dig inte så får de väl försöka bevisa att det går :)
Bra och tänkvärt inlägg i övrigt, jag torskar tyvärr också dit då och då :(
/Lovis
Du är inte ensam! Men Frankiekalendern är faktiskt den enda kalendern som jag faktiskt använt. Har haft den i tre år nu och gillar den skarpt. Saknar dock precis som du att den inte är märkt med vilken vecka det är.
Jag som trodde att formivern höll på att ge med sig för liiite mer funktionalitet. Eller pågår postmodernismen fortfarande...
Upptäcker själv att det är alldeles för lätt att dras med. Men var det verkligen nödvändigt för snart har man överfullt med saker som man inte ens använder.
Skicka en kommentar