Min granne Tore finns inte längre. Precis på Ingvars 90-årsdag blev han sjuk och sen återhämtade han sig aldrig igen. Det är alldeles tyst från andra sidan väggen. Aldrig något högt ljud från en TV, aldrig någon hostning om natten. Jag saknar nog den där farbrorn ändå. Det kom jag att tänka på igår när jag bakade.
Första gången jag ringde till honom för att be honom sätta på sig sina hörlurar, för han hade volymen på TV´n på max (jag hade alltså varit och ringt på, men han hade inte öppnat) så sa han helt sonika - Nä, jag har inte någon TV på!
- Jomen, det har du väl Tore, vi hör ju din TV bättre här än vad vi hör vår egen!
- Ja, jag sänker väl då, suckade han uppgivet.
En annan gång, några dagar efter att jag jag misslyckats med både besök och ringning, mötte jag honom utanför huset. Jag sa till honom att han måste tänka på volymen igen. Jag sa att jag varit där och ringt på och efter det även ringt honom men att han varken hade öppnat eller svarat. - Nä, jag hörde inte, jag låg nog i badet, sa han.
En annan gång, några dagar efter att jag jag misslyckats med både besök och ringning, mötte jag honom utanför huset. Jag sa till honom att han måste tänka på volymen igen. Jag sa att jag varit där och ringt på och efter det även ringt honom men att han varken hade öppnat eller svarat. - Nä, jag hörde inte, jag låg nog i badet, sa han.
- Jaha, svarade jag och försökte förstå det hela.
Nu sitter jag och tittar på mäklarfirmans foton på Hemnet från Tores lägenhet. Jag scrollar mig ner, kommer till badrummet och upptäcker... en duschkabin!
Tore, den gamla skojaren, må han vila i frid!
Nu sitter jag och tittar på mäklarfirmans foton på Hemnet från Tores lägenhet. Jag scrollar mig ner, kommer till badrummet och upptäcker... en duschkabin!
Tore, den gamla skojaren, må han vila i frid!
6 kommentarer:
Åh, vilken lurit skön typ. Men sorgigt att han inte finns mera. Jag blev nog lite ledsen faktiskt.
duschkabin, vilken lustigkurre där. Hoppas han får ett badkar i himlen.
Haha, vilken luring! Tråkigt att detta var sista kapitlet.
hi hi låter som en skön farbror, visst blir livet lite tristare utan dem?!
Vad roligt, och lite sorgligt! Hoppas att det flyttar in nån ny personlighet där så att följetongen kan fortsätta.
Vilken fin historia. Jag har också haft en liten gubbe som granne. I flera år hörde man tv.n och hans släpande av kassar i trappen, snabbt som attan sprang jag för hjälpa honom att bära - men tyckte nog mest att han var rätt mossig. En dag fanns han inte mer och det blev så tyst. Sen flyttade det in värsta discobruttan. Britta. Då slog det mig att han var rätt mysig ändå den där gubben.
Gullegrannar, ibland saknar man sådana när man bor på vischan. Kram och godnatt.
Frida
Skicka en kommentar