Mer om koftor

Koftor, det är ju bara det bästa plagget! Minns ni den fantastiska koftan som jag berättade om i somras? Den jag hittade då vi bodde på en gammal hälsingegård?

Förstår ni hur lycklig jag blev då jag hittade den här koftan på Myrorna för några veckor sedan? Den påminner på många vis om sommarkoftan! Den har förstås inte det där fantastiska fiskbensmönstret men modellen är i stort sett den samma som sommarkoftan.

Kanten kring ringningen är stickad med rätstickning, precis som sommarkoftan. Precis som min älsklingskofta som jag har nästan varje dag. Och knapparna är så fina, tycker jag.

Ja, nu är ju det här en herrkofta, (hur man ser det lärde mig Sandra då jag berättade om sommarkoftan) så jag köpte den till Johan som lyckligtvis också hyser samma kärlek till ullkoftor som jag gör. Han har flera riktiga godbitar till koftor i sin garderob, de ska jag nog ta och visa er någon gång.

Det plagg jag ägt längst

Jag började tänka på vilket plagg i min garderob som jag har ägt längst. Det borde vara den här lilla koftan, tänkte jag först. En sidentrikåkofta från Indiska. Inköpt sommaren 1995. Jag minns det med säkerhet för sen på hösten åkte jag till Frankrike för att jobba hos en keramiker. Under hösten bodde jag i en ruggig och fuktig husvagn. Den lilla sidenkoftan förblev oanvänd under största delen av tiden i Frankrike, eftersom den inte gick att tvätta i tvättmaskin med mina andra kläder utan krävde handtvätt. Och det var för bökigt att pyssla med när jag bodde i husvagnen...

Men sen mindes jag. Jag har ju faktiskt ett än äldre plagg...

Den här koftan köpte jag på Biståndsgruppen i början av 1990-talet. Jag kan inte påstå att den varit en riktig trotjänare men den har ändå fått följa med mig genom alla år. Rätt vad det är så minns jag den och så använder jag den ett tag. Däremellan blir den liggande under långa perioder. Jag tror att det är den höga halsen som gör att jag inte använder den oftare. Det jag tycker mycket om är hur ärmarna liksom är hopstickade med själva koftkroppen.

Visst är den fin? Alldeles sådär blanksliten i ullen och lagad lite här och lite där. Jag tycker mycket om färgerna. Den är väldigt varm. En knapp fattas, funderar på att flytta upp den nedersta, eller ska jag byta alla?

Någon som kan berätta något mer om just den här kofttypen? Vad heter sättet att sticka när man stickar ihop allt på det här viset? Hur gammal tror ni koftan är?

Endast det bästa är gott nog till mitt barn

Tidigt i höstas drogs jag med i någon slags i-mitt-huvud-påhittad-jäkt-med-vinterkläder-till-barn-stress. Jo men, det har man ju hört; vinterkläderna tar slut i affärerna innan vintern, man måste vara snabb. Självklart vill jag inte att mitt lilla flickebarn ska behöva frysa om vintern, så jag snabbade mig iväg jag också. Köpte overall - check. Vantar - check. Mössa - check. Allt nytt. Det känns som rediga grejer.

Och. Vinterstövlar... - c h e c k. Eftersom jag tycker att det är vansinne med barnvinterstövlar för många, många hundralappar, satte snåltarmen in och jag gick till Din Sko, en skokedja jag vanligtvis aldrig sätter min fot i...

Fula. Ändå inte jättebilliga. Och. Några veckor senare såg jag i en sån där föräldrartidning att de fått sämst i test...

Jag vet egentligen inte hur jag tänkte där med stövlarna. Vi har ju värsta förrådet av snygga och funktionella vinterstövlar till barn i allt från 1½ års- till 6 års åldern! Inköpta på loppisar under flera år. Eller ärvda. De här tre paren är alla ärvda.

Och knappt hade jag börjat smälta mitt dåliga stövelköp förrän loppisarna bara bågnade av fina vinterstövlar i storlek 23! Det var Kavat på Kavat, 25 kronor hit och 40 kronor dit. Jag kunde omöjligt låta de där stövlarna stå kvar. Resultat: Majlis har snart lika stort utbud av vinterskor och stövlar som jag och Johan har.

Och de där från Din Sko? Oanvända. Ska säljas.

Här sitter hon, den lilla loppisråttan. I Johans kusins gamla vagn från 1979. Med luva från PoP, inköpt på Erikshjälpen, 20 kronor, overall från PoP, inköpt på Erikshjälpen, 65 kronor och stövlar från Kavat, inköpta på Erikshjälpen, 35 kronor.

Lärdom: låt dig aldrig dras med i paniktankar om vinterkläder till barn. De bra, fina gamla kläderna finns alltid på andrahandsmarknaden. Förr eller senare...

Om ett möte

En gråkall fredag. I fikarummet på jobbet. Kaffe efter maten. Främmande röster i korridoren. Plötsligt svängde hon runt hörnet och vi fick syn på varandra. - Hej, sa hon. Det första jag sa var: - Är det du? - Ja, svarade hon. Sen så kramade vi om varandra.

Det var Malin Bohm som kommit till Gävle och Länsmuseet Gävleborg för att titta på de textilsamlingar som vi har i magasinen. Vad märkligt va, att det liksom känns så självklart att träffa en person som man aldrig tidigare träffat men tycker sig känna rätt bra ändå. Och detta endast genom ord och bild via en blogg.

Jag jobbade och Malin skulle titta på textilier, mötet blev väldigt kort. Men fint. Hoppas vi ses snart igen Malin!

Fotot har jag lånat från Malins blogg. Det är taget av Lina Nääs. Jag har beskurit bilden litegrann.

Aloha!

Tänkte, sakta men säkert, treva mig tillbaka här på bloggen. Tack så mycket för alla era fina kommentarer på mitt senaste inlägg. Så fint ni skrivit om min blogg! Tack för alla komplimanger och hejjarop och allt förstående!

Men nu undrar jag, finns ni kvar än?

Fotot har några år på nacken, är taget av Micke och finns på min hemsida.

Livet.

Jag lider av akut kreativitetssorg nu. Den här hösten har inte alls blivit som jag hade önskat. Det har varit rätt tungt. Och emellanåt går jag fortfarande och väntar på en riktigt fin sommardag. Fast nu är det höst och sommaren kom ju liksom aldrig igång i år.

Det är så mycket som jag vill men jag får inte till det. Tiden, eller snarare orken, saknas. Veckorna går och lerdammet i min verkstad lägger sig allt tjockare. Jag har alltid tyckt att det låter så himla klyschigt när folk säger saker liknande - Åh, får jag inte skapa blir jag tokig! Visst, det har alltid varit jätteviktigt för mig att skapa och jag har alltid gjort det. Men nu när jag inte riktigt får till det känner jag, mycket riktigt, att jag också kanske håller på att bli tokig.

Jag försöker skapa något här hemma om kvällarna. Virkar på inte mindre än två sjalar. Men det går inte att jämföra med keramiken. Vissa personer lägger helt ner sitt skapande när de har små barn, för att bara vara med dem. Det är ju så lätt att det varken blir hugget eller stucket med båda delarna... Flera personer har sagt till mig - Åh, Ulrika, tids nog kommer du att få tid till din keramik igen. Och det förstår jag också men jag vill ju jobba med keramiken NU.

Idag när jag var ute och gick funderade jag mycket över bloggen också. Har liksom tappat lite av lusten för den. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Är det kul med en blogg över huvud taget? JAG tycker att det är kul med andra bloggar, men kanske inte på det viset som jag gjorde för, säg, tre, fyra år sedan. Så jag har bestämt mig för att tagga ner lite, försöka att inte känna någon press med min blogg. Inläggen får komma när de kommer. Och det kommer antagligen att bli rätt mycket mer sällan än nu. Vi får se.

Men sen gick jag och fikade på biblioteket. Satt där själv och läste alla tidningar som jag slutat prenumerera på. Bläddrade i senaste numret av Hemslöjden och kände en sån plötslig energikick! Texterna, bilderna, personerna! Var tvungen att börja skriva en lista på nya keramikideér- och former! Saker som jag vill sy och kakor jag vill baka. Nu ska jag försöka rycka upp mig och inom kort åka till min verkstad och jobba. Tänker att det kommer att ge mig ny energi, även fast jag kanske känner mig trött när jag åker dit.

Men det är banne mig inte lätt att få ihop livet.

Dröm och hjärtsnörp

Förra veckan var jag långt upp i norra Hälsingland och jobbade. Där såg jag det här huset. Ett enormt ödehus, mitt inne i en by. Här låg affären till för inte allt för länge sedan. Delar av affärsinredningen står fortfarande kvar där inne. I övrigt är hela huset tomt. Alla ytskikt och all inredning är utriven fick jag höra från två bybor som jag träffade.

Det ÄR sjukt att såna här hus står och förfaller ute på vår landsbygd, tänker jag. Och samtidigt inte så konstigt. Jag tänker att någon borde väl ändå vilja förbarma sig över dom, men samtidigt, det ställer onekligen en del krav på hur man skulle behöva leva sitt liv. Ganska ensligt och långt från det mesta, förutom naturen. Kanske skulle man gå ihop ett gäng och köpa huset, renovera och inreda det och därefter leva ett kreativt, självförsörjande liv i byn. Vad tror ni om det?

I början av den här veckan svängde jag förbi det här huset som ligger efter Gävlekusten. Jag har tidigare bara läst om det, aldrig sett det i verkligheten.

En gammal anrik sommarvilla som lämnats obrukad i väntan på sitt vidare öde. Gävle Hamn, som är en av Sveriges största hamnar ligger bara ett femtiotal meter från sommarvillan och hamnen expanderar snabbt, villan måste bort. Under en tid var den rivningshotad men nu har det lyckligtvis landat i att den ska flyttas till en annan tomt. Men än har det inte hänt. Och förfallet går fort nu. Hoppas man hinner.

Jag blir glad och ledsen på en och samma gång när jag ser såna här övergivna hus. Fantasin går igång. Vem har bott där, vad har husen varit med om, hur ser det ut där inne? Samtidigt som det där lilla fantasilyckoruset får jag ont i hjärtat över förfallet och att husen snart är utom räddning...